Sprättiväg hade närhet. För första gången på länge hade han närhet som inte skulle ta slut dagen efter eller dagen efter dagen efter utan närhet som skulle vara länge än. Hon var på jobbet men ack så närvarande eftersom de två precis vaknat upp tillsammans, ätit frukost tillsammans, åkt in till stan tillsammans och sagt Vi ses ikväll, puss. Hon var så färsk i han minne att han nästan kunde känna hennes kropp intill om han blundade.

Sprättiväg var i Staden. För första gången på länge kunde han strosa på Stadens gator och njuta av allt han såg. Inte något mer gå till skolan med blicken i backen, gå i skolan med längtan i bröstet, gå hem från skolan med stress i huvet, sitta hemma med tomhet omkring sig. Detta lyfte hans blick och han såg träden, byggnaderna, människorna och den blåa hettande himlen.

Sprättiväg hade sommar. För första gången på länge, ja på ett helt år hade han sommar.

Sprättiväg var ledig. För första gången på länge var han ledig. Inga läxor och kreativa krav på ditten och datten. Inga överambitiösa skolkamrater. Inga pedagoger som inte såg honom för den begåvning han egentligen var. Allt det var borta nu. Allt det var på paus. Det var bara Sprättiväg och hans ledighet.

Sprättiväg sprätte runt på stan, letandes presenter och presentkortsanvändingsområden, espressobutiker och allt som han kunde spendera sina lyxpengar på.

Efter ett antal sprättiga butiksbesök och lagom mycket ivägsprätta pengar bestämde sig Sprättiväg för att sprätta iväg till butiken där han alltid brukade köpa ansiktskräm. Hans ansiktstvätt hade tagit slut för länge sen och han hade börjat använda Hennes jättedyra som han visste att Hon höll väldigt kär. Nu när Sprättiväg hade pengar kunde han äntligen köpa sig en egen och inte sno av den dyra som man bara fick ta två droppar av.

Väl inne i butiken fann sig Sprättiväg ensam med två expediter, en i 40-års åldern och en runt 20. Han gick fram till sin hylla, slängde iväg ett artigt Hej Hej och skulle precis ta den vanliga tuben när han hörde ett brak och ett Aj aj aj! bakom sig. Sprättiväg vände sig om och såg en medelålders man resa sig upp mitt i butiken. En massa skönhetsprodukter låg på golvet. Mannen hade snubblat på vägen in i butiken och slagit sig och i fallet tagit med sig de saker som nu låg utspridda över parketten.

Mannen kom raskt på fötter. Han var arg och skällde ut i luften. Den unga expediten gick fram till honom och frågade hur det gick. Mannen röt att de inte kan ha en livsfarlig kant vid ingången eftersom folk kan dö. Expediten sa att de var ledsna men mannen (Den Fulle förstod Sprättiväg) fortsatte skälla. Är du kaxig också röt han. Den unga expediten visste inte riktigt vad hon skulle göra utan bara sa Ja och Nej. Den lite äldre expediten äntrade scenen där det hela ägt rum men kunde inet hålla sig för skratt eftersom situationen var så absurd. Den Fulle gick då på henne, hotandes, och skällde för att hon skrattade. Hon förklarade att hon skrattade åt sin kollega men ingen köpte det, inte ens Sprättiväg.

Efter ett tag lämnade Den Fulle butiken för att gå ut och hota en frukthandlare precis utanför. Den unga expediten gick snabbt fram till sin kollega. Ringer du vakten? Ja ja det gjorde jag direkt. De är nog här nu. Svarade den äldre. Den Fulle återvände till butikens öppning och skulle precis gå in när han stoppades av två väktare som bad honom om något som Sprättiväg inte uppfattade. Den Fulle lämnade dock platsen och gav sig ut på nya upptåg. Expediterna återgick till att vara expediter.

Och vad gjorde under hela den här tiden Sprättiväg? Sprätte han mitt in i händelsernas centrum, bad mannen lämna butiken och när det inte funkade tog polisgrepp på honom och kastade ut honom samtidigt som han lyfte upp den stackars unga rädda expediten i sin famn, skyddandes henne från det hemska livsfarliga monstret, som i sagan du vet?

Nej. Han stod vid sin ansiktstvätt, fastfrusen i marken och blängde. Han blev så paralyserad av att Den Fulle störde hans bubbla av fullkomlig vällust och bytte ut den mot naken, orättvis, livsfarlig verklighet. Efter hela situationen plockade Sprättiväg under tystnad ner asiktstvätten från hyllan, ställde den på disken, hela tiden utövandes andningsövningar för att händerna inte skulle skaka. Han ville inte visa sig liten inför damerna. Han betalade, kommenterade det skedda med divrse korta och urbota korkade frågor och lämnade sedan butiken med ett sus i magen. Han strosade gatan ner, letandes efter en butik som kunde sälja lite civilkurage på burk. Kosta vad det kosta ville. Han hade ju pengar.

Just det. På stan köpte jag dessutom espressokaffe på lösvikt och väl hemma återupplivade jag min gamle vän som jag fått som betalning för ett jobb men som inte varit rolig att använda i min egen lägenhet. Inte så lönt att lyxa espresso för sig själv plus att hela maskinen försvann i mitt lilla menlösa kök. Här har den en alldeles egen plats och syns och lockar hela tiden. Man bara VILL ha en espresso. Det är värt de där fem tio minuterna det tar att fixa.

Nu

sitter jag framför datorn och ska köra igång med skrivandet. Och. Det. Vill. Sig. Inte.

Det var det här som skulle bli så mysigt med att ha en massa tid för sig själv. Bara sitta och skriva och hitta på. Tegelstenen som jag fick av Henne, fullproppad med allt det jag vill veta och hungrar efter, ligger här bredvid och är större, tyngre och mer ointaglig än någon bok någonsin varit. Jag lyssnar på Leonard Cohen, I’m your man. Har tidigare bara haft en skiva med en massa Greatest Hits av honom. En sån artist som du vill höra mer av men aldrig orkar ta dig tid till. Nu har jag fått typ hela hans diskografi och ska ta mig igenom den skiva för skiva under sommaren.

Nej vafan.

Nu ska jag skriva lite. Och läsa bok. Och läsa anteckningar.

Då var det klart. Då var en vår av saknad och skypenätter över.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Sitter i Hennes lägenhet och tar det lugnt. Hon är på jobbet och jag åkte med henne ner på stan imorse. Gick runt och shoppade upp en massa pengar eftersom jag är så jävla rik just nu. Ska ta en dusch och läsa lite. Sen laga mat. Sallad tror jag för det är så varmt. Hon jobbar sent ikväll så vi äter när hon kommer.

Det var konstigt att komma hit och hela tiden ha känslan av att jag snart ska åka härifrån. Det liksom sitter i ryggmärgen att vi har en begränsad tid att hinna ses på. Började omedvetet vänja mig vid helgmönstret och nu är det svårt att släppa. Landar väl antagligen snart.

Igår var första hela dagen här. Slutade skolan i fredags och sen var det packning och lägenhetsuthyrning i lördags, avfärd och inkvartering i söndags och sen, igår, var första dagen av bara ren och skär njutning. Kommer bli en jevvla bra sommar, I can feel it!

Under sommaren kommer jag också ha mer egen tid, så den här lilla sidan kommer fyllas med historier, DHH, framtidsplaner och annat i en mycket raskare takt än den senaste tiden har gett möjlighhet till.

Jag har bland annat ett stort projekt som jag kör igång med att förbereda under sommaren, eftersom det ska starta på riktigt till hösten och då behöver jag ha mycket klart. Det tänkte jag skriva en del om. Det är en film.

Men nu ska jag softa lite. Känner att jag är värd det…

Sprättiväg gick raskt, huvudet var fyllt av tankar och planering inför morgondagen, ty avslutningen innebar även att en klass på skolan skulle sluta. Denna klass skulle som alltid avfiras med en hel dag, kväll och natt fylld av aktiviteter och upptåg.

Det blåste men annars var luften behagligt varm. När Sprättiväg passerade den stora skolgården han passerade varje dag såg han att denna var fylld av Kids. Några av Kidsen hade skruvat upp sina röster till en, låt oss säga, ögonmagnetiserande volym. Några av dem jagade Den Ensamme. Han var lite mindre än de andra och dessutom lite mindre cool. Övriga Kids var utspridda och observerade vad som hände. De ropade. Plötsligt började de jagande knuffa på Den Ensamme. Jakten stannade upp och Den Ensamme hamnade snabbt på marken med de jagande ovanpå sig. De stod runt honom. Deras ögon lös. Sprättiväg hörde det inre alarmet ljuda på full volym. En impuls att sprätta rakt in i massan, karatesparka ner alla de jagande (inte värda versaler) och skälla ut alla runt omkring för att de hejat på. Som Wolverine. Som Hulken.

Men impulsen var inte en sån impuls som slår ut alla andra system i kroppen och bara tar över hela ens väsen, får en att sprätta in och sprätta upp utan att man hinner tänka på vad som händer.

Det var en segdragen impuls som hade en lång debatt med förnuftet och rädslan av att själv råka illa ut. Den Ensamme var snabbt uppe på benen igen och skrattlog ett sånt leende som en person som inte vet hur den ska reagera ler. Som när man slår i svanskotan eller vill visa att man är med på det trots att alla andra slår en.

Sprättiväg fortsatte gå lägsmed parken samtidigt som han hela tiden iakttog på Kidsen. De av Kidsen som bara såg på upptäckte honom och började skrattandes skrika Hjälp oss! De misshandlar min kompis! Ring polisen! Misshandel! Hahaha! Den Ensamme hade nu sprungit upp på en kulle och var omringad av de jagande. Alla skrattade. Sprättiväg visste inte vad han skulle tro. Var ALLA Kidsen, de var nog femton stycken, ute efter Den Ensamme? Var allting bara på skoj? Var det en välkomstrit in i ett gäng? En lång stund hade han ögonkontakt med några av Kidsen. Till slut fick han fram: Vad håller ni på med? men fick inget svar.

Situationen var så märklig. Impulsen slogs fortfarande med alla de andra känslorna och tankarna när Sprättiväg kom hem. Sammanslaget var lusten att sprätta iväg synen av det hela ur huvudet och glömma allt det primära. Detta var dock en omöjlighet.

Impulsen var väldigt utmattad och fick till slut ge sig, precis som Den Ensamme mötte den allt för stort, aggressivt och rutinerat motstånd. Sprättiväg fantiserade för sig själv. Tänk om jag kunde isolera den impulsen när den kommer och låta den leva fritt! Vad farligt allt skulle bli. Vad mycket jag skulle åstakomma.

Men först ska han skriva lite om en incident som skedde under slutet av den förra bloggperioden, men som han inte tog med och han tror att det var anledningen till att förra perioden avslutades. Så varför inte sprätta tillbaka i tiden och fortsätta där det nyss sa popp und schlutt.

Det var en för årstiden ovanligt varm och grön dag i en inte allt för avlägsen dåtid när Sprättiväg sin vana trogen spatserade hem från skolan. På övergångsstället utanför den alltför ekonomislukande butiken (samma butik där Den Fattige stod) såg han massor med unga människor i mer eller mindre nergågna kläder. Han såg även flera poliser, vilka först gjorde att han ville Sprätta iväg över hela övergångsstället och in i närmsta skyddande buskage. Sprättiväg såg dock till sin förvåning att poliserna och De Unga var vänner. Eller vänner och vänner, de stod på något underligt sätt enade. Detta gjorde situationen mycket mindre hotfull och Sprättiväg bestämde sig för att istället spatsera över vägen. Innan han hann inleda sitt vägkorsande var han tvungen att släppa förbi en buss som kom puttrande med hjälp av sin biogas eller vad det nu var den puttrade fram på. Då hände något märkligt. De Unga började plötsligt jubla och applådera mot bussen, chauffören och passagerarna tittade förvånat ut och vinkade tillbaka.

Bussen försvann så sakterliga och Sprättiväg kunde påbörja sin vandring förbi alla De Unga och poliserna. Halvvägs över vägen började Sprättiväg läsa på De Ungas banderoller. Där stod alla möjliga saker om bilar och bussar och cyklar och pedestranter. Omringad av dessa Unga övervägde Sprättiväg under bråkdelen av en sekund att sprätta iväg alla de saker han skulle ta tag i väl hemma, den så kallade vardagen, och istället ställa sig bland De Unga och hjälpa dem i den tröstlösa kampen. De Unga STOD OCH SATT mitt i gatan!!! Det var som på tecknad film. Så får man inte göra. Vägen går man så fort som möjligt över för att sen lämna plats åt andra människor som alla sitter i varsitt större eller mindre motordrivet fordon på väg någonstans väldigt viktigt. Detta var bilistland. Där får inte vanliga människor som bara går vara. Men De Unga ville inte det. De ville sitta på denna plats i deras stad och de ville göra det utan att behöva dö.

Sprättiväg såg sedan att det stod fler poliser med polisbilar i korsningen intill. De spärrade av vägen så att De Unga skulle få sitta där. Eller stå. Några tillochmed dansade. Sprättiväg fylldes plötsligt av en känsla av tillhörighet, av gemenskap. Han var väldigt väldigt nära att sätta sig på övergångsstället där han gått hundratals gånger fram och tillbaka men aldrig ens stannat upp och övervägt att göra någonting annat än att just korsa det.

Sätta sig ner.

Mitt i gatan.

Hisnande tanke.

I samma ögonblick som fötterna stannade av bara en smula gjorde sig vardagen påmind. Fötterna saktade ner som om de drogs tillbaka av en magnet. Saktade ner och startade upp igen. Sätta sig ner mitt i gatan? Inte Sprättiväg. Nej. Han observerar. Observerar och ger små imaginära bra eller dåligt lappar till de han observerar.

Sprättiväg vandrade lågsamt över vägen, oberverandes alla De Unga som såg ut att känna sig stolta över vad de gjorde. Han fortsatte längsmed vägen för att titta på vad som hände i nästa korsning lite längre bort. Där såg han ännu en avspärrning fylld med poliser som vinkade undan all trafik. Tillräckligt nära kommen kunde han se de små bilisterna i sina ensamma bilar snällt få åka in på små små omvägsgator. I deras ansikten blandades molokenhet med svårkontrollerbart hat. Det senare var det överlägset tydligaste uttrycket. Väl framme i korsningen precis när Sprättiväg skulle svänga upp på sin gata möttes han av en buss. En ensam buss full med folk. Bussen släpptes igenom spärren och svävade fram på den tomma vägen mot alla De Unga som stod, satt och dansade hundra meter längre bort. Den rullade som om den var på väg att segra i ett lopp, som på röda mattan, som till en kröning. Sprättiväg svängde in på sin gata. Bakom sig hörde han hur bussen långt därborta möttes av ett ihållande jubel och rungande applåder från De Unga.

Han log. För sig själv.

Vägen ut från kassorna är väldigt lång. Där står ofta Fattiga och tigger. Så även denna gång. Sprättiväg har efter många besök i affären lärt sig att titta noga genom glasdörrarna innan han går ut. Om det står En Fattig i gången brukar Sprättiväg ofta kunna ta den andra utgången, den till vänster.

Men idag står En Fattig mittemellan gångarna så en konfrontation är oundviklig. Sprättiväg önskar att han kunde sprätta iväg till utanför affären, till tryggheten. Men eftersom han inte har några superkrafter får han som de dödliga gå rakt emot Den Fattige. Den Fattige säljer De Hemlösas tidning som Alla Fattiga gör. Den Fattige har stort skägg, ser relativt ung och välmående ut. Inte lika syndomlig som många Andra Fattiga med den lite mer klassiska nergångenlooken. När Sprättiväg närmar sig Den Fattige ser denne vädjande rakt in i Sprättivägs ögon. Den Fattiges blick tränger in genom näthinna, hornhinna och alla andra hinnor som skyddar från de känslor som väller upp i Sprättivägs kropp. Blicken tränger ner bakom näsan, in i strupen och tömmer lungorna på luft. Därefter vidare ner i hjärtat som dunkar till en extra dunk. Blicken fortsätter till magsäcken som krampar ihop för att till slut sprida sig ner i båda benen där knäna blir skakiga och fötterna trycker på för att fly. Du kan inte springa nu. Du är bland folk, säger Sprättiväg tyst för sig själv.

Den Fattige säger ingenting, ser bara på Sprättiväg som tackar Gud om hon finns för att hon sa åt honom att ta på sig solglasögon idag, eftersom Den Fattige annars skulle sett att Sprättiväg stirrat honom i ögonen hela tiden. Skräckslagen.

Sprättiväg kommer ut ur butiken, mörbultad, men lika rik som innan mötet med Den Fattige.

Stackars, stackars, stackars Sprättiväg. Ska det aldrig bli någon ro för dessa Fattiga? Är inte De Fattiga outhärdliga?

Sprättiväg kommer till slut fram till sin port. Inser att nyckeln hem ligger i jackfickan som han lämnade i skåpet på skolan. Han blir tvungen att vända om och gå hela vägen tillbaka till skolan och sen hem igen. Med en väska innehållande dator och andra tyngande saker samt en kasse full med mat.

Ibland är livet sååååå orättvist!

Morgonen därpå vaknar han, slår på TV:n och vaknar med rösterna och bilderna från TV4 och SVT1 utifrån angelägenhetsgraden i de olika morgonprogrammen. Efter en stund går han upp och gör frukost för att snart återvända till sängen med ostmackor, fil och kaffe.

Han ligger i sängen och äter sin frukost, tittandes på TV4:s Nyhetsmorgon men förstår inte riktigt vad de pratar om. Det är en medelålders kvinna som sitter och skäller på skolan att de måste ta sitt ansvar. Bredvid henne sitter en man och en kvinna i 35-års åldern. De visar sig vara ett par, mamma och pappa. Hennes mage är rund vilket Sprättiväg förstår innebär att hon är gravid.

Programledarna ställer frågor i en lugn och behaglig takt. Paret svarar lugnt och den medelålders kvinnan svarar lite argare, inte mot de övriga utan mot skolan eller förskolan.

Paret har en dotter som heter Emla eller Embla eller nåt och Embla, säger dom, är arg och förstår inte. Embla går nog i förskolan, tänker Sprättiväg. Hon förstår inte varför mamma och pappa är så ledsna. Först tror Sprättiväg att mamma och pappa ska skiljas eller att de redan har gjort det. Men det visar sig snart att det handlar om ytterligare en person, ett barn. Detta barn är med största sannolikhet Emblas syskon och det är med största sannolikhet på grund av Emblas syskon som mamma och pappa är så ledsna. Emblas syskon har dött. Syskonet får ett namn som Sprättiväg glömmer fort men det är ett flicknamn, Emblas syster är död och mamma och pappa är ledsna och kan inte förklara för Embla varför systern dött. Det är där skolan måste ta sitt ansvar, menar den medelålders kvinnan. Sen är det nåt om att flytta men Sprättiväg uppfattar inte riktigt vad det har med saken att göra. Kanske bråkar Embla? Kanske vill mamma och pappa att hon ska gå på en skola där personalen tar hand om henne? Detta förtäljer inte historien.

Mamman och pappan är väldigt sakliga i sin berättelse. Mamman snyftar men är fortfarande väldigt lugn. Hennes blick, att de filmar henne när de andra pratar i en sekvens får Sprättiväg att se producenten som otroligt respektlös och effektsökande, glider mellan kameran och de övriga. Hon verkar obekväm men vill dela med sig. Det är en andaktsfull stämning i hela studion och programledarna visar all den respekt de har möjlighet att visa. Det är mammans och pappans historia som ska fram.

Den manliga programledaren ska tacka mamman och pappan och den medelålders kvinnan för att sen gå vidare till nästa inslag. Sprättiväg märker att programledaren är väldigt tagen av det han just hört. Han sluddrar på orden och tittar ner i sina papper. Den kvinnliga programledaren är också hon tagen. De två hjälps ändå åt med att påa nästa inslag med varsitt leende. Nästa inslag handlar om en man som vunnit en tävling och fått åka med på en sån här kappseglingsbåt, Ericsson power boat eller vafan den heter.

Och så är de borta. Mamman och pappan och Embla. Sprättiväg vill sprätta iväg till Embla och berätta för henne att han ska ta hand om henne och att han gärna lyssnar och pratar med henne och berättar varför mamma och pappa är ledsna och var lillasystern är.

Men det går inte.

Det är försent.

Programmet går vidare.

Livet går vidare.

Sprättiväg får en knut i magen. Han funderade på samma sak förra veckan när ett syskon till en skolbekant gick bort väldigt plötsligt och tragiskt. Alla på skolan fick reda på det ungefär samtidigt och blev väldigt häpna och ledsna. I en halvtimme. Sen skrattades och skämtades det igen i pausen. Folk pratade om det lite grann men det passerade oväntat fort. Livet gick vidare då också. På ett brutalt sätt. Men, tänker Sprättiväg, det kanske är så det måste vara? Människor måste gå vidare och sluta tänka på de döda och de sörjande. Vara hänsynslösa och respektlösa och själviska för att orka.

Sprättivägs flickvän, Hittahem, förlorade en barndomskompis för ett halvår sen. Hon bannade länge sig själv för att hon inte ringde kompisens mamma, som hon var god vän med, och pratade och stöttade henne.

Hittahems kompis vakar över sin sjuka vän som vet att hon kommer att dö inom ett år. Vännens pojkvän dör helt plötsligt och Hittahems vän får bo över och ta hem sin sjuka vän till sig. Hittahem åker över och stöttar. Men Sprättiväg vet inte hur han ska förhålla sig. Han är kompis med Hittahems kompis men inte så bra att han kan stötta på något bra sätt. Han får stötta Hittahem i sitt stöttande som i sin tur stöttar sin vän i hennes stöttande. Som en stöttningskedja. Sprättiväg behöver veta sin uppgift eller skaffa sig en. Han måste veta vad han har att förhålla sig till. Han måste veta sin spelplats. Han vill sprätta iväg och stötta dem alla men han kan inte. Han är inte jultomten.

Första gången Sprättiväg mötte döden, förutom i form av hamstrar och hundar, var när dennes morfar gick bort efter en lång tids sjukdom. Ett halvår senare gick Sprättivägs moster bort, mycket mer plötsligt. När Sprättiväg satt på sin andra begravning, 16 år gammal, och sett morbröder och mostrar sitta och skrikgråta som barn frågade han sig själv vem som var näst på tur. Sprättiväg trodde att det var så det var. Att folk dog med jämna mellanrum.

Men ingen mer dog. Ingen blev sjuk på ett halvår och inte på ett och inte fem år. Snart förstod Sprättiväg att detta hade varit ett specialfall. Livet såg inte ut så. Folk dör plötsligt och inte på bestämda tider. Det gör det nästan ännu läskigare. Att vem som helst kan dö närsomhelst.

Sprättiväg och Hittahem följer en serie som handlar väldigt mycket om döden. Varje avsnitt börjar med att en person dör. Avsnitten handlar till viss del om hur de sörjande ser och såg på den döde. Hur de förhåller sig till att livet går vidare. Sprättiväg tänker på sitt eget liv och att han vill att det ska vara bra. Men han vet inte vem det ska vara bra för.

Efter en helg full med mys och pys (inte som i fis) är bajsveckan snart här. Full av nervösa unga talangfulla människor som önskar och hoppas och drömmer. Jag ska hjälpa dem så gott jag kan att må så gott de kan.

Hon är stressad över jobbet. Jag vill vara där för henne när hon mår dåligt på samma sätt som hon är där för mig. Men på söndagkvällen måste jag sätta mig på ett tåg igen. Och nu är jag här i min alldeles för överdimensionerade säng.

Jävla fittlångdistans.

6 veckor kvar… Sen en hel sommar av somning och vakning tillsammans, frukost på sängen och förberedelser av middag till varandra, utflykter och kompisträffning, kel och mys och skratt och gråt, vin och öl, allting tillsammans.

Men först denna vecka. Som faktiskt ska bli jävligt rolig. Roligt att prova på andra sidan lite, vara den som iakttar och stöttar och lär. Jag lär mig mycket av att titta, det är jag nog inte ensam om men jag gör det också.

Jag har iallafall fått sommarjobb. Ska jobba med en kompis (en av de bästa) i hans jättestora projekt tre dagar i veckan. Helt perfekt. Jag ska vara alltiallo assistent. Skulle egentligen göra en väldigt speciell grej som hade varit mycket mer lärorikt men det krockade med hennes lite speciella arbetstider under sommaren, så nu är jag alltiallo assistent istället. Men det blir nog helt perfekt. Och jag får pengar för det. Så nu är sommarens ekonomi löst och jag kommer vara ledig fyra dagar i veckan. Kunde inte få det så mycket bättre. Ja!!!

Annars har jag alltid haft problem med ekonomin. Har ju pluggat typ jämt och när jag inte pluggat har jag gått på SOC länge och jobbat i olika städer, med flytt, uppstart, pendling och såna grejer som snott alla pengar istället. Det känns jävligt bra att få ihop en liten ekonomi under sommaren!

Men först

Bajsveckan

Tack gud för att jag överlevde den här veckan! Min kropp hade ställt in sig på sommarlov efter påskens nervarvning till noll slag per minut. Sen var det fyra dagar av planering och möten och tjosanhejsan. Har verkligen varit svårt att ta sig upp i normalt matchtempo igen. Nästa vecka blir inte lättare, bajsluktsveckan. Men jävligt rolig.

Jag tror jag börjar närma mig en lösning på mina egna debakel med hösten. Det kom smygande under tvådagarskursen som vi hade torsd, fred. Inspiration på tub. Inte över vad vi ska göra när kursen fortsätter senare i vår utan vad jag ska göra av det jag lär mig. Jag ska göra av det i höst. Jag ska fan göra det, jag ska fan våga göra det som jag alltid velat men aldrig vågat! Yes! Och det kommer bli så bra! Måste lösa sommarjobbsfrågan fortast möjligt. Om nån därute har ett asroligt, kreativt och utvecklande sommarjobb, halvtid som ger riktigt bra med pengar så tveka inte på att höra av dig!

Igår var vi ute med hennes jobbarkompisar. Dom är faktiskt väldigt trevliga. Jag var också väldigt trevlig. Jag var jävligt trött efter att ha hoppat på tåget direkt efter skolan, utan mat eller dricka, hoppat av tåget, käkat tre cheesburgare, ingen dricka och sen dragit direkt till henne och dem. Mitt bland alla dessa minglande monglande människor gick jag runt och var så jävla trevlig. Jag var riktigt bra pojkvän som intresserade mig för alla hennes kompisar och jobbisar, pratade, skrattade, lyssnade. Jag var fan in the zone. Bestämde mig för att de ska komma till henne på måndag och säga Gud vad fin han är. Så jävla trevlig och rolig och smart. Lycko dig som får va med honom!

Får se på måndag hur det blir. 

Nu ska jag fortsätta pusta ut intill henne. Lycko mig!

Har suttit och läst en del andra bloggar och i stort sett alla har nånting som riktar sig utåt, som kommer med påståenden om andra saker som händer i mediasverige eller nåt. Jag har inte den kollen och inte det intresset heller. Tror att den här bloggen kommer fortsätta att vara väldigt inåtriktad och ju mer trygg jag blir i detta desto mer kommer jag kunna berätta om vad jag egentligen gör och inte bara mina tankar men än så länge tror jag att jag kommer fortsätta vara lite hemlig och kryptisk. Det är mycket jag vill skriva om men som jag inte vågar för att inte hänga ut nån eller avslöja för mycket. Typ Facebooksyndromet. Där är jag väldigt restriktiv med vad jag gör. Är förresten där en hel del men skriver nästan aldrig. Den här viljan att bara spy ur mig saker som jag tänker på är så stor men samtidigt är jag rädd att nån ska hitta det här och ta väldigt illa upp eller bara tycka att jag är en tönt.

Ibland känner jag mig så liten. Typ som nu.